Långvarig stress ger snabbare åldrande

Långvarig stress påverkar oss på en sådan grundläggande nivå som vår arvsmassa. Det är dags att flytta fokus från individen till systemet.

Vår arvsmassa (DNA) bestämmer i grunden allt som sker i våra kroppar. Förändringar i DNA anses därför vara en klassisk markör för biologiskt åldrande och även risk för olika sjukdomar. Vårt DNA skyddas av så kallade telomerer som håller ändarna av kromosomer intakta. Långa telomerer innebär bättre skydd, medan kortare telomerer innebär mindre skydd och högre risk för DNA-skador. Denna upptäckt belönades med Nobelpriset 2009.

Kortare telomerer har kunnat kopplas till åldrande och högre risk att utveckla sjukdomar. En metaanalys-studie från 2016 visade till exempel ett samband mellan telomerernas längd och risken för samt graden av depression (Ridout et al 2016).

Långvarig stress och telomerernas längd

I en studie publicerat i tidskriften Biological Psychiatry har forskare studerat inverkan av långvarig stress på telomerernas längd (Ridout 2018). Forskare kom fram till att ett stressigt år som 250 nyutbildade läkare fått uppleva innebar att deras DNA åldrades sex gånger snabbare än normalt. Under detta år arbetade studiepersonerna i genomsnitt 64.5 timmar i vecka. Det fanns också ett tydligt samband mellan arbetstiden och telomerernas längd. De som arbetade mer (vissa upp till 80 timmar/vecka) hade kortare telomerer. Ett intressant fynd var också att de som upplevde sin uppväxt som stressig hade redan i början av studien kortare telomerer.

Artikelns författare påstår att deras resultat kan generaliseras till alla former av långvarig stress. Det behöver inte vara just arbetsmängd. Exempelvis problem med schemaläggning var också en faktor som hade tydlig negativ inverkan.

Dags att flytta fokus från individen till systemet

Resultaten är knappast förvånande. Att långvarig stress sliter på kroppen är ganska självfallet. Men att stressen påverkar oss på en sådan grundläggande nivå som vår arvsmassa sätter fingret på vidden och djupet av problemet som stressen innebär. Det viktigaste är dock att denna och liknande studier bidrar till att flytta fokus från individen till systemet. Det är inte individens ”fel” att man blir drabbad av stressrelaterad ohälsa, utan arbetssituationen/livssituationen som man i de flesta fall inte väljer själv utan blir påtvingad. Att hitta fungerade strategier för att minska stressbörda och för att hjälpa de som är drabbade börjar mer och mer framstå som en folkhälsofråga av exceptionell dignitet. Det är frågan om vår överlevnad som civilisation.

Depression and telomere length: A meta-analysis
Kathryn K. Ridout et al.
Länk till artikeln

The Impact of Medical Residency Training on Cellular Aging
Katryn Ridout et al.
Länk till artikeln